Jag älskar Quentin Tarantinos filmer. Jag har visserligen inte sett Death Proof för den fick så mycket dålig kritik, men annars är det idel kärlek till hans stil och känsla. Jag och Stillman var och såg Inglorious Basterds igår och satan vilken bra film det var. Det kan vara hans bästa någonsin till och med. Pulp Fiction är svårslagen, men den här var helt makalöst bra. Jag får lov att suga lite på detta innan jag bestämmer mig
Story
Handlingen är av typisk Tarantinostil och delas upp i flera olika storylines som sys ihop på ett eller annat sätt. Men grundlinjen är om Inglorious Basterds (felstavningen av 'Bastards' vill inte Tarantino förklara, och det avslöjas inte heller i filmen) som har som uppdrag att infiltrera Tyskland och helt enkelt döda så mycket nazister som möjligt. Filmen kan knappast kallas för historiskt korrekt, eller ens "alternativ verklighet", utan är helt och hållet fiktion. Det är få saker i filmen som är historiskt sett ens möjliga, men alla filmer om andra världskriget behöver väl inte vara dokumentärer? Nej, precis. Ta det som en fiktion och häng inte upp dig på detaljer. Titeln på filmen (och sedermera titeln på första kapitlet) skulle vara "Once upon a time in nazi-occupied France", vilket tydligt visar att detta är en påhittad historia.Kamera
Som vanligt är foto oklanderligt och från scen ett så har vi en otroligt tydlig Sergio Leone-känsla i väldigt många scener. Vidvinkeltagningar avlöser närbilder och hela första scenen går i sepia/grått. Stämmningen ligger tjock och både foto och kameraföring kompletterar detta.Dialog
Man kan inte skriva om en Tarantino-film utan att prata om dialogen. Första scenen kommer gå till filmhistorien tillsammans med scener som Christopher Walken/Dennis Hopper i True Romance (också skriven av Tarantino) eller slutpläderingen i A Few Good Men. Spänningen mellan Hans Landa och Perrier LaPadite går att skära med kniv. Jag hade gåshud större delen av scenen. Alla scener håller inte denna standard dock. En lång dialog utspelar sig his en veterinär, som tyvärr känns ihopslängd för hastigt. Men den näst bästa dialogscenen utspelar sig i en krog i en källare, där spänningen är precis lika tjock.Som vanligt bryts oftast dessa långa dialogscener med högljudda och korta skjutscener, prcis som i Dogs, Kill Bill och Pulp. Det är en formel som fungerar, en lång utdragen dialogscen och sen all action man hade kunnat hinna med ihopslängd under fyra sekunder efteråt. Får hjärnan att hoppa till även om det är väntat.
Skådespelare
Filmens största stjärna är utan någon tvekan Christoph Waltz som spelar Hans Landa, en tysk SS-officer som kallas Judejägaren, tidigare detektiv och jobbar nu alltså med att leta rätt på judar. Han har något galet i blicken och skiftar mellan uppsluppen glädja och tyst misstänksamhet och känns så otroligt oberäknelig men smart som en räv. Och även om karaktären blir tunnare mot slutet så är han helt genialisk. Brad Pitt spelar en stöddig amerikan (som kanaliserar John Wayne eller liknande) och snackar sydstatsamerikanska med underbett. Han har en överlag komisk roll i den här filmen (detta är lätt Tarantinos mest komiska film) och hans prestation är inte nämnvärt för honom överlag. Jag tycker Brad Pitt är en enastående skådespelare, men den här rollen gav honom inte möjlighet att visa det dock. Det betyder inte att han inte spelar en stor betydande roll i dynamiken i gruppen och den spelar han bra. Det höga betyget här är nästan helt och håller Christophs förtjänst. Många roller (som Hitler och Goebbels) är mest bara parodier på ett högst komiskt sätt.Som sagt, detta kan mycket väl vara Tarantinos bästa film. Den måste ses.
