När jag var yngre så var jag väldigt självisk. Det finns sådana som påstår att jag är det i viss mån nu med, men jag håller inte riktigt med. Men när jag var yngre så var jag det, det är nog inte helt ovanligt som storebror till lillasyster att man utnyttjar möjligheten att ta det man vill ha antar jag.
Sonen min, sju år gammal nu, uppvisar stora tendenser till egoism, girighet och själviskhet. Nu är ju minnet förrädiskt men jag vill ändå påstå att han är värre än vad jag var, men det är ingen tvekan om att dessa tendenser är nedärvda i ett rakt led från mig. Men det stör mig jättemycket och jag kan bli så otroligt irriterad på det när han gång på gång ska ha mest, störst och bäst på bekostnad av andra.
Jag vet verkligen inte hur man stävjar detta, eller om man ens borde det. Men det ser så illa ut när han inte tackar för saker när han får dem och när han inte delar med sig till systern när han kan, men hon är raka motsatsen och delar gärna med sig och vill att allt ska vara rättvist och lika. Hon tackar fint när man ger henne saker och ber (oftast) snällt om saker. Det blir ju en jobbig obalans mellan ens barn där som inte är sund heller och jag märker hur ilskan bubblar i mig när sonen inte ens kan låta sin egen mor åka i framsätet när hon är åksjuk. Elakt och taskigt! Usch!
Jag säger åt honom att jag tycker att han är elak och självisk men det triggar inte direkt hans dåliga självförtroende som leder till att han försöker tänka på det i fortsättningen, nej snarare så känner han sig ju utskälld och sätter sig ännu mer på tvären inuti. Och där är ju det stora föräldradilemmat, hur ska man hantera sådant här gång till gång? Samtidigt som det känns att det är viktigt att han får veta att man inte behandlar andra sådär, att man faktiskt tackar och ber snällt, att man inte bara ska ha och ska ha hela tiden så får det ju inte bli en dålig cirkel med uppförande -> tjat -> uppförande -> tjat.
Han vill gärna låna filmkameran ofta, filma saker och ting och det är ju jättebra, och något jag vill uppmuntra (grabben borde ju verkligen ha en egen digitalkamera) men oftast blir det för mycket, han ska ha den hela tiden, filma allt och om han inte får det så blir han tjurig och tvär och då får han inte ha den mer. Det är en ond cirkel.
I slutändan så vet jag helt enkelt inte hur man hanterar girigheten, hur man får honom att tänka på andra istället för bara sig själv. Men en röst inom mig säger att det förmodligen inte går, han är sådan där och det är bara han som kan förändra sig själv och tjat och tillsägelser är inte det som utlöser någon sådan vilja. Men å andra sidan så leder inte uppvisad givmildhet till det heller. Han ser inte på sin syster och tycker att hon är givmild och ser berömmen hon får för det och vill göra samma sak. Så nej, jag vet verkligen inte hur man hanterar det här beteendet.
