Det var fest hos en gammal klasskompis, jag var inte bjuden, men Emil skulle dit och sa att han skulle ringa mig när dom skulle ner på stan. Trevligt tänkte jag, kan vara skoj att gå ner på krogen, var en stund sen.
Mycket riktigt så ringde han, och sa att jag skulle komma över till klasskompisen och så skulle vi gå ner, vilket jag gjorde. I dörren mötte jag en massa gamla bekanta från klassen, mycket skoj. När jag väl kommer in så inleder jag presentationsfasen, med "Hej, jag heter..." men det där är ju Angela från klassen, HEJ!! Vad skojigt! Och hej, det där är ju Annika! Vad roligt! Har inte sett dom sen jag slutade nian så det här var ju skojigt! Sen var en tredje tjej, hon var söt, bäst jag presenterar mig i alla fall. Med ett vänligt leende och ett hej så tar jag hennes hand, men hon verkar lite sårad över att jag inte hälsar henne med samma entusiasm som de tidigare flickorna. Jag får skämmas en aning då jag inser att det är ju Tina från paralellklassen, att jag inte såg det. Men hon var ju ack så fin ju.
Resten av kvällen dikterar en, någorlunda berusad, Emil om hur jäkla smart, intelligent och trevlig den där Tina egentligen är, och jag är inte sen att tro på honom. Går själv och småsneglar på henne hela kvällen där hon snackar med alla utom mig på krogen. Dagen efter får jag fatt på hennes telefonnummer och ringer och får prata med hennes telefonsvarare. Attsingens.
Ringer igen lite senare och får då höra hennes stämma och frågar lite om henne, vad hon gör och försöker "småprata" som det heter (har aldrig varit bra på det). Jag frågar, i sann dejtinganda, om vi inte kunde träffas någon dag och hitta på något. "Javisst, vad gör du nu?" säger hon och överumplar mig totalt, vi bestämmer att vi ska träffas utanför mig och gå på en promenad. Vi promenerade i en timme eller nåt sånt och pratade om allt möjligt skojigt, och jag får ge Emil ett poäng för att han hade rätt angående intelligensen, trevligheten och sånt, mycket bra. Kommer på att jag tycker om att umgås med Tina, det är bra.
Vi träffas igen nästa gång när jag ska låna ut en videofilm, som inte alls var en ursäkt för att få träffa henne (Har du inte sett den filmen, men då måste jag få låna ut den, men jag måste hämta den hos min far, uhm...). Lite fräckt, men dolt i ett skämtsamt sätt, frågar jag vad jag måste göra för att få bjuda hem henne, och då säger hon på samma käcka sätt att vi kan gå hem till mig och kolla på film, mitt på dagen, tokflicka! Men det gick jag ju självklart med på!
Efter några veckor så insåg jag ju självklart att den här flickan är ju inte bara utomordentligt trevlig, hon är ju allt som jag tycker om hos flickor. Så jag är hemma hos henne och äter fruktsallad (melonen var omogen) när jag bestämmer mig för att upplysa henne om mihna känslor.
Lite knackigt förklarar jag att jag är förtjust i henne och hur det ligger till, och pratar länge och väl, hoppas i smyg att hon ska tycka detsamma om mig, men säger ju inget, hallå? Men prata då! Men jag får inte ur henne så mycket och inser till min förfäran att hon inte är upp över öronen förälskad i mig, är det för mycket begärt?
Lite knackigt förklarar jag att jag är förtjust i henne och hur det ligger till, och pratar länge och väl, hoppas i smyg att hon ska tycka detsamma om mig, men säger ju inget, hallå? Men prata då! Men jag får inte ur henne så mycket och inser till min förfäran att hon inte är upp över öronen förälskad i mig, är det för mycket begärt?
Dagarna går i alla fall, jag håller masken och vi umgås som vanligt, efter ett par veckor så ska hon åka till en vän i Linköping och precis innan hon åker dimper det ner ett mail hos mig, som är en dikt, som i sin tur bygger på en dikt jag tidigare skrivit. Den KAN ju bara betyda en sak! Tjihooo! Hon tycker om mig, men vad tusan gör hon i Linköping just nu när jag vill ha allt förklarat för mig då??
Mina kompisar säger att hon är ju självklart asakär i mig, kan ju inte vara på något annat sätt.
Mina kompisar säger att hon är ju självklart asakär i mig, kan ju inte vara på något annat sätt.
När Tina kommer hem efter några dagar så kommer hon över, och Emil och Stillman som är hos mig säger med ett smil "Då ska vi lämna er ensamma" och går. Suck.
Vi pratar som vanligt och sent omsider så får jag ju lov att fråga lite försynt om vad det där mailet kan ha betytt. "Vad tror du det betydde?". Bah, kan hon inte BERÄTTA eller? Attans. Nåja, jag förklar att det liksom kanske kunde tolkas som att liksom du kanske, ja, liksom tyckte om mig eller nåt kanske liksom (Varför blir inte såna här saker enklare när man blir äldre??).
Hon upplyser mig i alla fall om att jag misstänkte rätt. Jaha, sade jag... jag vet inte vad jag ska göra nu (Jag visste ju inte, vad begär ni av mig?). Det slutar i alla fall med att hon slänger sina armar runt mig och vi ligger och kramas. Det enda jag kan säga är "Vad trevligt" om och om igen, jag är en sån ROMANTIKER, men visst.
Hon upplyser mig i alla fall om att jag misstänkte rätt. Jaha, sade jag... jag vet inte vad jag ska göra nu (Jag visste ju inte, vad begär ni av mig?). Det slutar i alla fall med att hon slänger sina armar runt mig och vi ligger och kramas. Det enda jag kan säga är "Vad trevligt" om och om igen, jag är en sån ROMANTIKER, men visst.
Nu har det en bra stund sen den dagen. Som tur är så är vi minst lika kära idag som då, och jag har lärt mig att säga andra saker när vi kramas. Jag väntar ivrigt på alla kommande år tillsammans med Tina, som jag älskar.