Stanna aldrig upp, utveckla dig själv! Ledord som kan tyckas larvigt klyschiga, men jag har tänkt mycket på det. Att tänka på vem man är, vad man gör. Framför allt vart man varit och ännu viktigare; vart man är på väg. Jag tror att det är väldigt enkelt att fastna i samma himla rondell gång på gång om man inte kan bestämma sig för en avfart, och till slut så blir man inte längre yr av att stå still så att säga. En avfart ut från rondellen betyder inget avgörande i sig, men det betyder att du väljer något, och det är medvetet. Du väljer att se någon, lyssna på någon - vilket kan vara dig själv faktiskt.
Detta handlar inte livsval som jag skrev om tidigare, utan att att faktiskt sluta stå till i sig själv. Att hela tiden navigera mellan rondellerna eller hållplatserna. Dom är viktiga dom med och kan fungera som en zon för eftertanke, vila och att lagra energi för vidare färd. Dom är rent ut sagt nödvändiga för överlevnad. Men det är också livsfarligt att stanna för länge i samma rotation. Det handlar inte om att ständigt förnya sig, ständigt vara på väg någonstans eller att ständigt tänka framåt ens. Det handlar mer om att med jämna mellanrum syna sin egen position på olika sätt.
Är man förälder är detta otroligt viktigt. Hur är du mot dina barn? Känner dom sig trygga, uppskattade och älskade? Känner dom sig tjatade på, i vägen och ett irritationsmoment? Oftast är det ju en blandning beroende på i vilken ålder dom är i, men om du inte tänker på vilka vägar du tar i den labyrinten så kan du hamna i samma rotation för länge och ju längre du är där, desto vanare blir du av att vara yr och då ser du inte att det kanske kunde lösas på något annat sätt.
Att älska är att utveckla sig själv. Att älska är att släppa in någon annan nära inpå, som ser vilka rondeller du roterar i just nu. Att låta någon annan komma in och se vem du är inuti. Det är inte alltid så bekvämt att ha någon så nära som kan döma dig för att du är fast någonstans, men där kommer utvecklingen in. Det är då det är viktigt att du inte blivit van vid yrseln och faktiskt kan se avfarterna - och en del av dem fanns inte där innan du släppte in kärleken kanske. Personer som är så nära kan ge dig nya sätt att se på saker, att se på dig själv. Det är en oändlig källa till konflikter att bli påmind att man står där och stampar och när det uppmärksammas så tas det ofta för kritik istället för någon som vill hjälpa dig, hojta till och få dig att se vilka val du gör just nu.
Men det är så svårt, det där. Att se sig själv stå still när man tror att man har det bra där man är. Och det är nog så viktigt att nämna det igen att det handlar inte om en ständig självrenovering. Utveckling är också kanske ett illa valt ord i sammanhanget. Se det som inveckling. Du är en invecklad person som har tusentals känslor i ständig strid med varandra. Snålhet och godissug, stolhet och kärlek. Det det finns så mycket du kan låta hindra dig själv att välja en avfart. Men ju mer invecklad du faktiskt ser att du är, desto tydligare blir behovet av att undersöka olika vägar där inuti. Och utveckling betyder ju att växa från något enklare till något mer komplext, inte att ändra form, utan mer att testa olika vägar i labyrinten för att hitta nya sätt att se på saker. Det är inte alltid den snabbaste vägen ut är den mest intressanta eller lärorika. Utforska allt medan du kan.
Var inte rädd för rondellerna, men stanna inte i dem för länge, se vägarna, utforska vart dom leder. Om du har hjälp på vägen med en varm hand så använd den, ta den inte som kritik även om den känns som det. Ta den som ett ledljus du kan välja att följa eller kanske åtminstone lyssna på men sen ändå hitta en egen väg.
