I den falska verkligheten så brinner drömmarna som bäst.
Toleransen för ensamheten viker, efter ekona av en ensam natt har lagt sig så inser jag att imorgon blir alltid idag för tidigt, och med gårdagen så försvinner vad som en gång var morgondagen, och framtiden är alltid fylld med hopp, börja om från början, starta om. Ju mer morgondagar jag lägger bakom mig desto mindre har jag framför mig.
Tänder sjunker ner i min axel, pärlor av svett trängs på mitt bröst. hennes händer smeker mig som en varm dusch. Men hon är förgänglig, och förvinner med draget från det halvöppna fönstret. Borta som om hon aldrig fanns. Doften av henne hänger tungt i mitt sinne och jag vänder mig utan att se henne. På golvet fyller mina drömmar år igen, och ensamheten klibbar som winegummi.
Jag kommer aldrig glömma.
