Så, jag såg Alien: Romulus igår, och jag har blandade känslor.
Filmen är en återgång till rötterna i Alien-franchisen, med en enklare, mer direkt handling som påminner om den första filmen. Här följer vi en grupp unga rymdkolonisatörer som hamnar mitt i en mardröm när de konfronteras med Xenomorphs ombord på en övergiven rymdstation. Det är en skarp kontrast till de mer komplexa berättelserna i Prometheus och Alien: Covenant, och på många sätt är det en välkommen förändring.
Handling
Filmen utspelar sig mellan Alien och Aliens, och det är tydligt att filmskaparna ville hålla sig till en enklare narrativ struktur, något som tilltalade mig, samtidigt finns det vissa saker som inte riktigt klickar för mig.
För det första känns handlingen för tunn. Visst, det är en direkt och enkel skräckfilm, men det känns som om filmen har på tok för bråttom och glömmer karaktärsbyggande och istället snabbt vill till dom fräna nya idéerna dom har angående aliens och monster. Istället för att utforska nya idéer och teman, verkar Romulus mer fokusera på att leverera ren skräck och action. Det är en bra film i sin genre, men den känns något ytlig i jämförelse med sina föregångare.
Stil
En annan sak som störde mig är användningen av CGI i vissa scener, vilket står i stark kontrast till den annars imponerande användningen av praktiska effekter. I en film som så tydligt värderar realistiska och taktila skräckelement, känns det onödigt och lite utanför stilen att vissa scener är så beroende av datoranimerade effekter. Det är som om filmskaparna inte kunde bestämma sig för om de ville hålla sig till den mer traditionella stilen från originalet eller om de ville omfamna modern teknik fullt ut. Men att gå tillbaka till den lite mer retro-futuristiska stilen från originalfilmen istället för att fortsätta på ultramoderna stilen i Prometheus gillade jag skarpt.
Skådespelare
Skådespelarinsatsen från de två huvudkaraktärerna är dock starka, särskilt från Cailee Spaeny som lyckas förmedla en känsla av rå överlevnadsinstinkt utan att falla in i överdriven dramatik. Hennes karaktär, Rain, är relativt välbyggd men tyvärr enbart på grund av ingen annan karaktär (förutom Andy) får någon personlighet alls. Dessutom bidrar filmens klaustrofobiska atmosfär till att skapa en genuint oroande stämning, även om den inte riktigt når samma nivåer som originalet.
Filmens största problem är dock dess överdrivna referenser och “fan service”. På flera ställen känns det som om filmen försöker tvinga in element från de tidigare filmerna på ett sätt som är mer till för att blidka fansen än att tjäna berättelsen. Några av dessa ögonblick känns nästan som om de är inkluderade bara för att checka av en lista, och det gör att filmen tappar en egen identitet. Filmer som Deadpool och Wolverine tjänar gott på att ha mycket fan service, det är rätt typ av film. En Alien-film ska inte behöva den här mängden referenser i nästan varje scen.
Slutbetyg
Sammanfattningsvis är Alien: Romulus en visuellt imponerande och stundtals spännande film som lyckas fånga mycket av vad som gjorde den ursprungliga Alien så ikonisk. Men det är också en film som kämpar med att balansera sin respekt för arvet med behovet av att stå på egna ben.
Tyvärr så avslutas filmen med något som enbart kan kallas en callback till den absolut sämsta delen av Alien-franchisen; Alien Resurrection vilket innebär ett väldigt svagt avslut.
