Ibland söker man efter en snabbspolningsknapp som på gamla videoapparater, en sådan där stor man fick lov att ta i för att trycka ned, och som liksom låstes i det läget tills man tryckte på den minst lika stora stopp-knappen med den stora fyrkanten. Men det är väl fel egentligen, man kan aldrig stoppa, man kan aldrig pausa. Dom knapparna är obönhörligt stumma.
Nej, playknappen är den enda som fungerar egentligen, och även om man kanske känner att tiden går snabbare och plågsamt långsamt ibland så går den obevekligen framåt, oavsett hur hårt man skriker i kudden.
Men allt för ofta är man rädd för framtiden, dess osäkra marker som man tvekar att beträda för hastigt, för även om man kanske vet vart man skulle vilja vara så är det inte säkert att man kan avgöra bästa vägen att nå dit. Jag vandrar mycket med solen i ansiktet nu för tiden, våren är uppenbarligen på väg, men den känns inte än. Jag vill verkligen känna värmen och jag tror jag kommer göra, jag måste tro på mig själv igen.
Men även om playknappen sitter fast där den är så är det svårt att ta vissa fotsteg, att vara säker på att dom tas åt rätt håll, att man inte står där och väljer mellan två stigar och det slutar med att man inte väljer någon och blir fast i den där mörka skogen. Jag har levt i den där jäkla skogen så länge känns det.
Men det finns också saker som är tydligare när jag stiger ut ur skogen och står där i brynet. Jag ser solen, men känner den inte. Jag är på tok för naken, naknare än jag varit på länge. Men det är skönt, för det är jag. Jag ser på mina händer och känner igen dom, jag kan nynna med i visorna som flyr mina läppar. Jag är här igen, tillbaka till verkligheten.
Men otåligheten finns där - snabbspolningensknappen vill jag trycka på. För i skogsbrynet kan man inte stå ett helt liv, och tillbaka till skogen vill jag aldrig igen. Aldrig igen. Jag söker bekanta ansikten och försöker hitta takten i mina fotsulor så jag inte staplar omkring så här hela tiden. Haha, du skulle se mig nu - jag kan knappt gå! Jag ropar, men får inget svar. Jag hoppas jag får ett svar snart. För jag ska bli stark, jag ska segla bland molnen och sluka alla moln som kan regna tårar. Solen skall regera på min azurblåa himmel! Det är sant, det jag säger.
