Tänk vad underbart det är att ha vänner! Även fast jag i en tidigare krönika fått det att framstå som om jag skulle behöva fler av dem. Fler vänner i all ära, men men skall inte förringa de underbara man redan har.
Jag har turen att vara god och nära vän till för det första Tina, som är en underbar person utan dess like. Sen är jag ju förärad vänskap från två killar som ord ej kunde beskriva även om jag skulle drista mig att försöka. Den ena är Stillman, en person man inte kan låta gå obemärkt förbi. Stillman har en sådan personlig utstrålning och karisma som inte är påtaglig, men naglar sig fast i minnet av hans leenden hela tiden. Jag har känt honom sedan jag var sjutton och vi har aldrig varit osams, oense eller ens sura på varandra, vad jag kan minnas. Vi har alltid respekterat och hållt av varandra väldigt högt, och jag vet att vi alltid kommer vara mycket goda vänner, vilket känns väldigt tryggt samtidigt som det är självklart.
Den andra mycket goda vännen i mitt liv heter Emil, en vän som jag känt i stort sett hela mitt liv, men endast umgåtts med de senaste två åren, efter att vi inte umgåtts sen vi gick i lågstadiet. Precis som Tina så gick Emil i min paralellklass och jag tyckte alltid väldigt bra om honom. Som barn så bodde vi till och med på samma gata.
För drygt två år sen så korsades åter våra vilsna vägar varandra, och än en gång återförenades vi i kamratskap. Sedan dess har han blivit en oumbärlig del av min vardag och mitt liv.
För drygt två år sen så korsades åter våra vilsna vägar varandra, och än en gång återförenades vi i kamratskap. Sedan dess har han blivit en oumbärlig del av min vardag och mitt liv.
Har ni tänkt på att det är svårt att tacka för vänskap, vänskap är en gåva så stor att verbala försök att återgälda eller ens leva upp till den är svårt. Vänskap kan bara återgäldas med vänskap och jag hoppas min valuta är stark nog, för att förlora den vänskap jag har vore outhärdligt.
