Han andades lugnt, med blicken fäst i siktet. Korset vilade just nu på ingenting. Hans mål var dolt för honom. Han satt i snön och var helt stilla. Hans andning fick korset att gunga sakta upp och ned, rytmiskt och lite sensuellt. Han väntade i en livstid där i gropen.
Han mindes sin träning, om hur tålamod var det viktigaste i dom här situationerna, att målet måste väntas ut, att det kan ta otroligt lång tid. Hur desperationen kan gripa tag om hjärtat och få en att vända ut och in på sig själv. Hans andedräkt smekte geväret med små lätta moln som snabbt försvann. Han kände frosten långt in under kläderna, långt in under huden. Han kände hur kristaller formades i porerna och slöt in honom. Han kämpade mot paniken, mot kylan och blundade i några sekunder, men det gjorde det värre. Han öppnade ögonen och fokuserade på området mitt i siktet.
Hans hjärna spelade honom spratt och han ruskade på huvudet när syner dansade framför ögonen på honom. Han längtade hem, hem till värmen och leendet. Men han var fast här ute i ödemarken, med en termos med iskallt kaffe i och sången hans hjärta sakta försökte nynna på, men som ekade tomt just nu. Han såg scener spelas upp på näthinnan och han skrek inuti för han var så rädd att missa det riktiga målet om han inte kunde koncentrera sig. Han blundade igen, längre den här gången, och försökte trycka tillbaka paniken som spelade dödsdömda sånger längs ryggraden.
Han brann verkligen inuti och det hjälpte inte. Där mitt ute i permafrosten satt han och brann som ett underbart vackert inferno. Han hade eld bakom ögonen, i händerna. Men elden kunde inte värma hans omgivning, kunde inte smälta frosten. Elden var låst bakom stängda tänder och knutna nävar. Men det var en vulkan som trycker på underifrån, som hela tiden låg där med het lava och ville spränga bort lager av vägbulor och betongstaket. hans hjärta slog snabbare, för snabbt. Han måste lugna ned sig, inte brinna för intensivt.
Andedräkten formade nu figurer i luften, rytmiska puffar av begär, önskningar och hopp om livet. Han blev rädd att han skulle synas och röja sin position, men den rädslan manade fram paniken igen och han tänkte vad i helvete ligger han här för, vad i helvete väntar han på? Ett skott, en träff? Det kändes helt galet, tänk om tillfället aldrig kommer? Tänk om det är för sent?
Han skrek rakt ut i luften, högre än han någonsin skrikit tidigare. Han slängde sitt enorma krypskyttsgevär åt sidan och rusade upp ur gropen med ett avsågat hagelgevär, sköt vilt omkring sig så träd sprängdes och snö splittrades. Han skrek och skrek och skrek och hans skrik vällde ekande över nejderna i det tokvita snölandskapet. Inuti exploderade vulkanen och han brann så kristallklart när han föll ned på knä på marken med huvudet i händerna. Tårar förångades direkt av hettan och steg som små moln.
Handfallen satt han i snön som sakta begravde honom, stormen piskade hans ansikte och lavan stelnade snabbt. Det var en tsunami och han kunde inte hålla tillbaka den. Sakta kröp han ner i gropen igen. Tårarna hade redan frusit till is på hans kinder men han var lite lugnare inuti och kunde andas igen. Han fumlade lite med geväret som kändes otympligare och större än någonsin, vilket fick honom att känna sig så otroligt liten.
Under kragen nynnade hans hjärta vidare.