Döda mig om jag inte får

08/04/1998 -
343

Vill så gärna röra, men rädd för att krossa.
Vill så gärna säga, men rädd för att skrämma.
Vill så gärna vara, men rädd för att inte räcka till.
Vill bara göra, men rädd för att inte få.

För många ord som jag låter bli att säga.
För många känslor som inte hittar en utväg.
För många saker jag inte vågar göra.
För mycket känslor i ett för litet utrymme.

Frustrerad greppar jag efter skuggbilder som inte lovar något.
Ivrigt byter jag ensamheten mot visioner av ömhet.
Tänd nattens eld, smält ner den is som hindrar mig.
Befria mig från de kedjor som håller mig nere.

Jag har aldrig vant mig vid frånvaron av något jag aldrig haft.
Jag har aldrig lovat att aldrig åtrå något jag inte känner.
Jag är röd.
Jag är död.
Jag är blek.
Jag är feg.
Jag har aldrig sett bakåt om jag velat framåt.
Jag har aldrig bett om något jag inte förtjänar.
Jag är en rysare.
Jag är en karusell.
Jag är universum i en ask.
Jag är teddybjörnen.
Jag har inte förväntat mig något jag inte redan förstått.
Jag har inte bett någon lägga förband om mina sår.

Tretusen nätter, levande gryningar.
Miljoner sånger, miljoner röster.
Underbara färger jag inte ser.
Underbara dikter jag inte hör.
Underbara känslor jag inte förnimmer.
Underbara dagar jag inte ser framför mig.

Syndar jag om jag vill?

Har jag fel om jag åtrår?
Blir jag straffad om jag önskar?
Döda mig om jag inte får.

Mer i Dikt