Så designade en ny ostkupa i Sketchup, valde att printa hålen på toppen som en separat "skiva" så kan jag printa locket upp och ned utan problem.

Och efter den var printad så airbrush:ade jag den så den ser lite mer ut som en ost, blev supernöjd!

Första säsongen var ett kärleksbrev till Steven Spielbergs filmer från 80-talet, och mycket av det finns fortfarande kvar, men det har smugit in sig mycket moderna berättartekniker och tyvärr är det mesta av det av den sämre varianten. Det mesta är påklistrat och forcerat tyvärr.

Men som sagt, fantastiskt foto och ljud, och storyn är hittills väldigt engagerande och än så länge logiskt uppbyggd mot de avslutande avsnitten vid/efter jul.

Att det är en duett kändes logiskt, inte minst för att Ask och Embla kommer komma tillbaka senare för att personifiera tvivlet på gudarna inför akt tre och fimbulvintern.

So now you can read article versions of my journals, styled to look like the flip book versions. The links are under the normal flipbook links. Enjoy!

Premissen är det egentligen inget större fel på, första Predator-filmen där en Predator (Yautja) spelar huvudrollen och protagonisten av filmen och även om det är en intressant vinkel i sig, så är det första problemet att vi måste ha Yautja-dialog och ett Yautja-språk. Och med en liten detalj så tar vi bort hela mystiken med Yautja, nu är dom bröder, söner, klaner och pratar om minnen, ära och allt sådant. Predator som en silent killer är nu bortblåst och deras oro, rädsla, sorg och karaktärsbyggande måste ta plats för att skapa en karaktär vi kan relatera till och heja på.

Det är sjukt stereotypiskt, och istället för att få mer insikt i en prime Predator så är premissen att vi följer en svag och oduglig Predator i hans försök att gottgöra sig som en Yautja och få sitt kamouflage. Vi ska heja på honom och hoppas att han ska återvända till sin hemvärld med sitt byte och visa att han är en fullgod Yautja.

Dan Trachtenberg, regissören, försöker väva in aspekter av originalfilmen från 1987 genom att ge oss uppenbart planterade händelser i första akten som kommer tillbaka i tredje akten, varenda en av dem, där Dek återgår och använder hoten han stött på till sin fördel till den grova grad att istället för sin axelmonterade kanon så har han en syra-sprutande orm som husdjur som sitter på hans axel. Det är så man vill gråta. Vad han missar är att när Schwarzenegger smörjer in sig med lera och bygger fällor så är det inte en fråga om en Home Alone-setup, utan hur en råbarkad kommandosoldat får lov att överlista sin teknologiskt överlägsna motståndare med enklare och mindre effektiva medel. Dek, däremot, går runt i en treminuters period och bara plockar på sig saker som är till synes precis lika effektiva som hans högteknologiska vapen som han förlorat. Han byter inte teknik, utan bara verktyg. Han har inte tillgång till sina bomber, men dom här maskarna kan explodera, så nu har vi bomber, Yay!

Jag märker att det inte bara handlar om själva kameran, utan om känslan den för med sig. Att få skapa igen, utan krav. Bara upptäcka, experimentera och njuta av processen.

Just nu vill jag bara låta det vara så. Skapa för min egen skull. Hitta tillbaka till det där lugnet och den där nyfikenheten som alltid fanns där i början. Det som är spännande med något nytt och utforska det i tryggheten av gammal kunskap och erfarenhet.